När allt man behöver är en kram

Jag vill bara börja det här inlägget något i den här stilen… Jag är ingen psykolog/terapeut. Det här inlägget handlar om ett ämne som känns väldigt aktuellt i vår tid. Det här fenomenet att bli väldigt trött. Det här att jämföra sig med andra och kanske framförallt visa ett exempel på vad vår nya bloggvärld är kapabel till.
Just eftersom jag i mångt och mycket är en lekman (heter det lekman? Annars kan vi säga amatör) inom det här området så skulle jag kunna säga hur tokiga grejer här som helst. Det farliga när man bloggar är just att man kan påverka andra. Det fantastiska är också; att man kan påverka andra. Vi kan använda Internet till att peppa och motivera varandra. Följ din dröm har en fantastiskt fin grupp på Facebook som heter Träning och kost. Vi kan hjälpa varandra. Nu har jag som sagt fått möjligheten att blogga på den här plattformen. Det här är en bit av vad jag skulle vilja använda den till…

Jag fick inspiration att skriva ett sånt här inlägg eftersom jag har haft den turen att jag haft förstående och lyssnande människor runt mig. Särskilt på sistone. Jag har också, som jag kommer nämna även senare, fått läsa en hel del kloka ord – bland annat på Internet. Jag själv är i en väldigt trött period just nu och det här inlägget blev inte klart i en handvändning, det vill jag lova. Vad jag nu bara skulle önska, är att om Du sitter där ute… Du som också är trött. Som kanske inte hunnit få intrycket av att det finns fler än du som är trött. Du är inte ensam och det tycker jag vi skulle ha varit bättre på att förmedla.
De tankar jag kommer dela med mig av är sådant som vuxit fram under så väl min undersköterskeutbildning, som hälsopedagogbildning, med arbetsliv på det. Det är också tankar som jag rätt och slätt delar med mig av som medmänniska. Det är ett ganska långt inlägg. Men jag hoppas att det ska gå bra i alla fall.

Visst blir man väl galen ändå av att behöva börja om från början? Egentligen oavsett vad det handlar om skulle jag väl vilja säga. Det där att bygga upp någonting som plötsligt faller omkull så pass att man helt enkelt får börja om igen, eller bara låta skiten ligga…

En fördel när man tvingas backa är i alla fall att man kan sätta upp nya mål och i bästa fall även få en nytändning. Det är även så jag helst hanterar en platå inom exempelvis styrketräning – som jag brinner mycket för.
Alltså att man, när det plötsligt börjar gå för tungt eller utan resultat; backar lite.
Kanske att man minskar lite på vikterna (läs; bördan, för att kunna applicera bredare) en period.
För att sedan eventuellt kunna öka igen och allt eftersom ta sig förbi den där platån.
Rent generellt för min egen del brukar det helt enkelt vara just så att jag ofta kommer tillbaka lite-lite starkare när jag
till slut kämpat mig tillbaka efter en sjukdomsperiod. Det är som att vilan jag tagit under exempelvis; förkylningen – bara har gjort att jag fått en lite påtvingad men ack så välbehövlig vila. Många gånger kan man ju också härleda den där förkylningen till att man sovit dåligt, stressat mycket och ätit dåligt. Exempelvis.

Min sjukdomsperiod nu med ont i nacke, axlar och såväl insida som utsida av resten av kroppen har även den ett ganska tydligt ursprung. Det är ingenting jag tänker gå in på särskilt mycket i den här bloggen då det egentligen är ganska oväsentligt i sammanhanget. Däremot kan förmodligen både du och jag vara eniga om att ett problem kommer fortsätta vara ett problem, tills dess du lokaliserar det och tar bort orsaken till problemet. Det är ju rätt jobbigt… Då måste jag ju rent
anstränga mig och kanske faktiskt erkänna för både mig själv och andra att jag inte är ”perfekt”. Trots att man egentligen vet att det där med ”perfekt” är ett ganska diffust begrepp. Och att om det nu går att kalla en människa för ”perfekt” eller ”inte perfekt” så skulle vi alla, ursäkta mig för det här, klassas som ”inte perfekta”. Sedan kan man också vända på det hela och säga att ALLA ÄR ”perfekta”. Att de där bitarna som jag personligen ser som brister, inte nödvändigtvis behöver bli något problem i mitt liv. Så länge jag kan se det som en del av mig, vilka jag antingen accepterar som de är – eller övar upp till önskat resultat. Nu under min sjukskrivning har jag helt enkelt gjort mitt bästa, efter förmåga. Jag har INTE känt mig ”perfekt”. Samtidigt får jag vara lite snäll med mig själv och inse att min kropp faktiskt helt har reagerat som den bör och att det nu bara är för mig att lyssna på den. Och vi är inte riktigt överens än, så att säga. Jag har fått ok från sjukgymnasten att träna 3 gånger i veckan för att stärka kroppen på nytt. Så, efter förmåga försöker jag nu att komma tillbaka. Långsamt. Här är det små resultat som kommer räknas.

När yttre faktorer påverkar ens mående har man inte alltid så mycket att säga till om.
Det kan vara rent omöjligt att förutspå dem och det bästa är ju om man inte ständigt går och väntar på dem.
Jag har haft rätt mycket tid när jag varit hemma. Dagar då jag orkat med och faktiskt även innan det blev så att jag fick stanna hemma har jag funderat över vad som egentligen känns som allra tyngst. Jag har suttit med den listan och klurat på vad som skulle kunna göra någonting för mig i de här olika situationerna. Vad krävs för att jag ska få må bättre, liksom?

Jag kan också känna jag får bättre förståelse för mina känslor och stressorer om jag ser dem uppradade på ett papper.
Plötsligt är de ute i ljuset och man kan äntligen göra någonting åt dem. Många gånger upphör de vara ett problem när jag ser det skrivet.
Det här fungerar inte alltid så bra då man är mitt uppe i någonting och jag har faktiskt fått hjälp vissa gånger med att formulera mig. Men jag personligen har gjort så här under i alla fall ett par-tre år och jag lyckades fortsätta även nu.
Min egen lista är för tillfället nästan avbockad nu. Jag vet inte riktigt hur bra allt kommer fungera eftersom jag fortfarande är hemma sjukskriven. Jag är bara lagd lite så att jag gärna vill ta mig framåt. Jag är å ena sidan rätt bra på att älta saker… Men så har jag den där sidan då jag precis som jag gjort skriver ner mina problem och så möjliga lösningar på dem. Och det är den sida jag har att tacka när jag tar mig ur den här enorma svackan. Listan kommer att fyllas på allt eftersom igen och frågan är om den någonsin kommer vara helt tom. Enligt mig gör det ingenting att man har punkter man behöver kämpa kring. Det är vad som kallas ”livet”. Problemen kommer när punkterna är för många i relation till den kraft som finns till för att hantera dem.

Livet går upp och ner. Man är inte alltid glad. Allting går inte alltid ens väg. Ens vardag flyter inte alltid på precis som man helst önskat. Det här vet vi nog allihop. Men visst tusan glömmer man bort det emellan åt? (För att inte tala om när kroppen rent utsagt skiter i vad du tycker och tänker. En person som kämpat sig fram tills dess denne inte tar sig upp ur sängen på morgonen har inte valt det själv. När det gått så långt kan man inte längre säga åt personen i fråga
att det bara är att skriva en to-do-list, att rycka upp sig eller bara sluta vara så trött. Då krävs det mer hjälp än så.)

För mig blir det bara extra svårt när det är mig själv det gäller. Jag kan fylla andra med råd upp till öronen och berätta för dem hur fullkomligt normalt det är att ha en sämre dag. Eller att det är helt okey att känna för att ”bara låta skiten ligga” när man varit med om väldigt tunga upplevelser. Jag kan berätta hur viktigt det är att man tar hand om sig själv och att man ska be andra om hjälp när det är tungt. Att man bara är en människa och faktiskt inte orkar med precis vad som helst. Däremot är jag inte alltid lika bra på att överösa mig själv med sådant. Även det kan jag tänka är ganska vanligt. Det är lättare att ge andra rådän att ta tag i sitt eget. Eller vad känner ni?

Jag har haft sånt flyt att jag fått springa över artiklar, böcker och annat. Eller att jag pratat med nära vänner på sistone som verkligen bekräftat att många faktiskt, hur dumt det än må låta, vill höra att andra också stöter på patrull i sin vardag. Just den där känslan av att ”Phu, vi är flera” – som är en kommentar ur just en bok jag läser.
Visst kan det vara trevligt att höra om sina vänners middagsbjudningar, semesterresor och familjeliv. Men risken finns att det man får ta del av många gånger är just den gladare versionen av vardagen. Trevligt – som sagt, men vi har alla våra brottningsmatcher och vi bör påminna oss om det. Vi bär alla runt saker i våra mentala ryggsäckar som vi kanske inte plockar upp och visar allmänheten. Det är både hälsosamt och trevligt att få såväl dela som ta del av det glada i våra liv. Däremot finns det alltid en risk att man på riktigt tror att allas liv är ”perfekt”. Man gör sig inte själv en tjänst genom att dra slutsatsen att alla andra alltid har solsken i sitt liv.
Hör du dessutom till de som scrollar bland dina vänners statusar i sociala medier, lägger ihop allas helgprojekt och sedan undrar varför du inte hunnit lika mycket – som de gjort tillsammans? Ja, jag tror inte du är ensam. Risken finns att dina vänner gör likadant, förutom att ditt helgprojekt är vad de är stressade över.
Jag personligen tycker om plattformer som Facebook, Instagram och hela bloggkulturen. Jag har varit aktiv i olika forum så länge som Internet funnits. På riktigt alltså. Jag uppskattar det till den mån att jag känner mig hedrad över att få ta del av andras vardag. Däremot får man aldrig sluta vara lite lagom kritisk till det man läser.
Livet är inte ”perfekt”, trots att filmer, böcker, nära och kära – men också offentliga personer, som idag är ett allt vidare begrepp – gärna ger sken av att det är just vad det är.

Nu ska jag avrunda och som avslut skulle jag sedan vilja citera från en låt av Pink som jag gärna tar till då det känns som att livet kommer med lite för hårda utmaningar och så hoppas jag att vi tillsammans i en pakt kan bestämma oss för att våga berätta, i alla fall för någon, när livet blir för tungt. Även att vi påminner oss om att så väl vi själva som våra medmänniskor kommer ha de där tunga dagarna då vi uppför oss som skit.
Men allt vi egentligen skulle behöva – är en kram.

”Where there is a flame
Someone’s bound to get burned
But just because it burns
Doesn’t mean you’re gonna die

You gotta get up and try
And try and try”

Kram/ Sara

5 Kommentarer

  1. Erik Olsson

    Hej

    Vill bara säga att det är bra skrivet 🙂

    Hälsningar
    /Erik

    Svara
    • Sara Borgemo

      Tusen tack. Det värmer att höra 🙂

      Svara
  2. Lena

    Super bra skrivet 👍☺️🌹

    Och kram på dig Sara!! 💐

    Svara
    • Sara Borgemo

      Tack så jättemycket Lena ☺️

      Svara
  3. Ingela

    Det här var ett fint inlägg, tycker jag. 🙂
    Kramas i verkligheten snart?

    Svara

Lämna ett svar till Lena Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *