En bit av himlen

En bit av himlen

Nu är vi äntligen här. I Hemavan, en bit av himlen. Mannen har redan hunnit ta sig två svängar upp för en av backarna med stighudar under skidorna. Jag väntar till imorgon och jag tänker åka lift. Det finns som ont om stighudar för snowboard. Jag siktar på att skaffa en splitboard eller snöskor inför en framtida topptur. Sist plumsade jag med snowboardskorna och ja… Det var tungt. Det finns ett inlägg om det om du bläddrar bakåt i min blogg.

imageOm du undrar var snön håller hus så har en stor del av den landat inom Storuman kommun vill jag lova. Otroligt vackert. Och ganska orättvist.

Den här helgen blir full av mys i tjocksockarna i härliga soffor. Sonen har mer böcker än kläder med sig och vi har redan hunnit läsa ett par av dem. Jag är inte så pigg så mitt fokus ligger just på att vila. Men Följ din dröm gör att jag lätt kan göra det med stil.

image

Vi är på Hemavan fjällstation. Bästa stället i världen. Mannen friade en bit härifrån och vi gifte oss här på fjällstationen.

image

Jag sover alltid så bra här så det är något jag ser fram emot. Förutom det har de (i alla fall under högsäsong. Det kommer vara lite skillnad den här svängen, men vi får det nog bra i alla fall) en otroligt härlig frukostbuffé där min viktiga havregrynsgröt finns med. Dessutom fantastiskt goda middagar med mycket grönsaker och andra tillbehör. Jag är i en uppbyggnadsfas eller vad vi ska kalla det. Jag är trött helt enkelt. Att få komma hit. Andas fjäll, äta gott och sova är precis vad som behövs.

Nu ska jag vila tills det är middag och så väntar en myskväll här på gården med mannen och sonen.

(mer…)

När allt man behöver är en kram

Jag vill bara börja det här inlägget något i den här stilen… Jag är ingen psykolog/terapeut. Det här inlägget handlar om ett ämne som känns väldigt aktuellt i vår tid. Det här fenomenet att bli väldigt trött. Det här att jämföra sig med andra och kanske framförallt visa ett exempel på vad vår nya bloggvärld är kapabel till.
Just eftersom jag i mångt och mycket är en lekman (heter det lekman? Annars kan vi säga amatör) inom det här området så skulle jag kunna säga hur tokiga grejer här som helst. Det farliga när man bloggar är just att man kan påverka andra. Det fantastiska är också; att man kan påverka andra. Vi kan använda Internet till att peppa och motivera varandra. Följ din dröm har en fantastiskt fin grupp på Facebook som heter Träning och kost. Vi kan hjälpa varandra. Nu har jag som sagt fått möjligheten att blogga på den här plattformen. Det här är en bit av vad jag skulle vilja använda den till…

Jag fick inspiration att skriva ett sånt här inlägg eftersom jag har haft den turen att jag haft förstående och lyssnande människor runt mig. Särskilt på sistone. Jag har också, som jag kommer nämna även senare, fått läsa en hel del kloka ord – bland annat på Internet. Jag själv är i en väldigt trött period just nu och det här inlägget blev inte klart i en handvändning, det vill jag lova. Vad jag nu bara skulle önska, är att om Du sitter där ute… Du som också är trött. Som kanske inte hunnit få intrycket av att det finns fler än du som är trött. Du är inte ensam och det tycker jag vi skulle ha varit bättre på att förmedla.
De tankar jag kommer dela med mig av är sådant som vuxit fram under så väl min undersköterskeutbildning, som hälsopedagogbildning, med arbetsliv på det. Det är också tankar som jag rätt och slätt delar med mig av som medmänniska. Det är ett ganska långt inlägg. Men jag hoppas att det ska gå bra i alla fall.

Visst blir man väl galen ändå av att behöva börja om från början? Egentligen oavsett vad det handlar om skulle jag väl vilja säga. Det där att bygga upp någonting som plötsligt faller omkull så pass att man helt enkelt får börja om igen, eller bara låta skiten ligga…

En fördel när man tvingas backa är i alla fall att man kan sätta upp nya mål och i bästa fall även få en nytändning. Det är även så jag helst hanterar en platå inom exempelvis styrketräning – som jag brinner mycket för.
Alltså att man, när det plötsligt börjar gå för tungt eller utan resultat; backar lite.
Kanske att man minskar lite på vikterna (läs; bördan, för att kunna applicera bredare) en period.
För att sedan eventuellt kunna öka igen och allt eftersom ta sig förbi den där platån.
Rent generellt för min egen del brukar det helt enkelt vara just så att jag ofta kommer tillbaka lite-lite starkare när jag
till slut kämpat mig tillbaka efter en sjukdomsperiod. Det är som att vilan jag tagit under exempelvis; förkylningen – bara har gjort att jag fått en lite påtvingad men ack så välbehövlig vila. Många gånger kan man ju också härleda den där förkylningen till att man sovit dåligt, stressat mycket och ätit dåligt. Exempelvis.

Min sjukdomsperiod nu med ont i nacke, axlar och såväl insida som utsida av resten av kroppen har även den ett ganska tydligt ursprung. Det är ingenting jag tänker gå in på särskilt mycket i den här bloggen då det egentligen är ganska oväsentligt i sammanhanget. Däremot kan förmodligen både du och jag vara eniga om att ett problem kommer fortsätta vara ett problem, tills dess du lokaliserar det och tar bort orsaken till problemet. Det är ju rätt jobbigt… Då måste jag ju rent
anstränga mig och kanske faktiskt erkänna för både mig själv och andra att jag inte är ”perfekt”. Trots att man egentligen vet att det där med ”perfekt” är ett ganska diffust begrepp. Och att om det nu går att kalla en människa för ”perfekt” eller ”inte perfekt” så skulle vi alla, ursäkta mig för det här, klassas som ”inte perfekta”. Sedan kan man också vända på det hela och säga att ALLA ÄR ”perfekta”. Att de där bitarna som jag personligen ser som brister, inte nödvändigtvis behöver bli något problem i mitt liv. Så länge jag kan se det som en del av mig, vilka jag antingen accepterar som de är – eller övar upp till önskat resultat. Nu under min sjukskrivning har jag helt enkelt gjort mitt bästa, efter förmåga. Jag har INTE känt mig ”perfekt”. Samtidigt får jag vara lite snäll med mig själv och inse att min kropp faktiskt helt har reagerat som den bör och att det nu bara är för mig att lyssna på den. Och vi är inte riktigt överens än, så att säga. Jag har fått ok från sjukgymnasten att träna 3 gånger i veckan för att stärka kroppen på nytt. Så, efter förmåga försöker jag nu att komma tillbaka. Långsamt. Här är det små resultat som kommer räknas.

När yttre faktorer påverkar ens mående har man inte alltid så mycket att säga till om.
Det kan vara rent omöjligt att förutspå dem och det bästa är ju om man inte ständigt går och väntar på dem.
Jag har haft rätt mycket tid när jag varit hemma. Dagar då jag orkat med och faktiskt även innan det blev så att jag fick stanna hemma har jag funderat över vad som egentligen känns som allra tyngst. Jag har suttit med den listan och klurat på vad som skulle kunna göra någonting för mig i de här olika situationerna. Vad krävs för att jag ska få må bättre, liksom?

Jag kan också känna jag får bättre förståelse för mina känslor och stressorer om jag ser dem uppradade på ett papper.
Plötsligt är de ute i ljuset och man kan äntligen göra någonting åt dem. Många gånger upphör de vara ett problem när jag ser det skrivet.
Det här fungerar inte alltid så bra då man är mitt uppe i någonting och jag har faktiskt fått hjälp vissa gånger med att formulera mig. Men jag personligen har gjort så här under i alla fall ett par-tre år och jag lyckades fortsätta även nu.
Min egen lista är för tillfället nästan avbockad nu. Jag vet inte riktigt hur bra allt kommer fungera eftersom jag fortfarande är hemma sjukskriven. Jag är bara lagd lite så att jag gärna vill ta mig framåt. Jag är å ena sidan rätt bra på att älta saker… Men så har jag den där sidan då jag precis som jag gjort skriver ner mina problem och så möjliga lösningar på dem. Och det är den sida jag har att tacka när jag tar mig ur den här enorma svackan. Listan kommer att fyllas på allt eftersom igen och frågan är om den någonsin kommer vara helt tom. Enligt mig gör det ingenting att man har punkter man behöver kämpa kring. Det är vad som kallas ”livet”. Problemen kommer när punkterna är för många i relation till den kraft som finns till för att hantera dem.

Livet går upp och ner. Man är inte alltid glad. Allting går inte alltid ens väg. Ens vardag flyter inte alltid på precis som man helst önskat. Det här vet vi nog allihop. Men visst tusan glömmer man bort det emellan åt? (För att inte tala om när kroppen rent utsagt skiter i vad du tycker och tänker. En person som kämpat sig fram tills dess denne inte tar sig upp ur sängen på morgonen har inte valt det själv. När det gått så långt kan man inte längre säga åt personen i fråga
att det bara är att skriva en to-do-list, att rycka upp sig eller bara sluta vara så trött. Då krävs det mer hjälp än så.)

För mig blir det bara extra svårt när det är mig själv det gäller. Jag kan fylla andra med råd upp till öronen och berätta för dem hur fullkomligt normalt det är att ha en sämre dag. Eller att det är helt okey att känna för att ”bara låta skiten ligga” när man varit med om väldigt tunga upplevelser. Jag kan berätta hur viktigt det är att man tar hand om sig själv och att man ska be andra om hjälp när det är tungt. Att man bara är en människa och faktiskt inte orkar med precis vad som helst. Däremot är jag inte alltid lika bra på att överösa mig själv med sådant. Även det kan jag tänka är ganska vanligt. Det är lättare att ge andra rådän att ta tag i sitt eget. Eller vad känner ni?

Jag har haft sånt flyt att jag fått springa över artiklar, böcker och annat. Eller att jag pratat med nära vänner på sistone som verkligen bekräftat att många faktiskt, hur dumt det än må låta, vill höra att andra också stöter på patrull i sin vardag. Just den där känslan av att ”Phu, vi är flera” – som är en kommentar ur just en bok jag läser.
Visst kan det vara trevligt att höra om sina vänners middagsbjudningar, semesterresor och familjeliv. Men risken finns att det man får ta del av många gånger är just den gladare versionen av vardagen. Trevligt – som sagt, men vi har alla våra brottningsmatcher och vi bör påminna oss om det. Vi bär alla runt saker i våra mentala ryggsäckar som vi kanske inte plockar upp och visar allmänheten. Det är både hälsosamt och trevligt att få såväl dela som ta del av det glada i våra liv. Däremot finns det alltid en risk att man på riktigt tror att allas liv är ”perfekt”. Man gör sig inte själv en tjänst genom att dra slutsatsen att alla andra alltid har solsken i sitt liv.
Hör du dessutom till de som scrollar bland dina vänners statusar i sociala medier, lägger ihop allas helgprojekt och sedan undrar varför du inte hunnit lika mycket – som de gjort tillsammans? Ja, jag tror inte du är ensam. Risken finns att dina vänner gör likadant, förutom att ditt helgprojekt är vad de är stressade över.
Jag personligen tycker om plattformer som Facebook, Instagram och hela bloggkulturen. Jag har varit aktiv i olika forum så länge som Internet funnits. På riktigt alltså. Jag uppskattar det till den mån att jag känner mig hedrad över att få ta del av andras vardag. Däremot får man aldrig sluta vara lite lagom kritisk till det man läser.
Livet är inte ”perfekt”, trots att filmer, böcker, nära och kära – men också offentliga personer, som idag är ett allt vidare begrepp – gärna ger sken av att det är just vad det är.

Nu ska jag avrunda och som avslut skulle jag sedan vilja citera från en låt av Pink som jag gärna tar till då det känns som att livet kommer med lite för hårda utmaningar och så hoppas jag att vi tillsammans i en pakt kan bestämma oss för att våga berätta, i alla fall för någon, när livet blir för tungt. Även att vi påminner oss om att så väl vi själva som våra medmänniskor kommer ha de där tunga dagarna då vi uppför oss som skit.
Men allt vi egentligen skulle behöva – är en kram.

”Where there is a flame
Someone’s bound to get burned
But just because it burns
Doesn’t mean you’re gonna die

You gotta get up and try
And try and try”

Kram/ Sara

Hårt jobb

Hårt jobb

För sisådär två veckor sedan vaknade jag med nackspärr. Jag kunde knappt ta mig ur sängen då jag var helt övertygad om att NÅGONTING i nacken minst skulle gå av då. Jag är fortfarande hemma pga detta då jag alltså blev sjukskriven efter första veckan. Första veckan spenderades mest vilandes i sängen eller soffan med riskudde. Jag har varit på massage två gånger också. Nu när jag blivit allt rörligare har jag också kunnat börja stretcha och idag var bästa dagen hittils. Det gör grymt ont i vissa lägen och jag känner att jag har en del hårt jobb framför mig fortfarande. Men, jag blir bättre och det känns bra. Jag har dels klarat av att gå till affären och handlat några varor. Eftersom det snöat hela dagen (yippie!!!) drog jag med mig bobben när jag skulle hämta sonen på förskolan. Glädjen total hos den lille. Mamman önskade mest att han skulle ”sitta lätt” – eller nåt. Det gick helt okey och det var framförallt väldigt mysig att få känslan av vinter så här mitt i vintern.

stretch2

Igår kväll försökte jag göra axelrodd med gummiband här hemma. Jag kände av hur 20 reps verkade och tyckte att motståndet var lagom för det. Min tanke var ju att få ut någon slags rehabträning av det hela. Inte att slita det hårdaste jag förmådde. Jag körde dessa 20 reps i 2 set. När jag gjort 5 reps i det 3:e setet fick jag faktiskt ge mig. Då gjorde det ont. En smärta i skuldror som strålade ut ända ut i vänster arm. Kan bland annat bero på spänd bröstmuskulatur tänker jag. Men så har jag ju också helt enkelt skulderbladen mitt i en enda stor muskelknut…
Nu så här dagen efter träning och då även efter så väl affären, stretch och dragande av bob så känner jag helt klart att kroppen säger till. Men jag jobbar på med rörligheten. Bäst jag kan.

Eftersom jag tycker som synd om mig själv och behöver lite uppmuntran så klickade jag hem en tanktop och en premium luvjacka från Följ din dröms shop. Snygga grejer som jag verkligen längtat efter. Det blir som en jul/nyårspresent till mig. Man kan väl indirekt säga att det är föräldrarna som betalat dem åt mig med de julklappspengar vi fått av dem.
Något jag inte längtat efter men som jag också lyckats styra upp, är iläggssulor som jag kan flytta runt mellan mina skor. Även ett par nya springskor. Plus att mannen då tog och satte dobbar i mina gamla för att jag ska slippa använda löstagbara broddar. På så vis kan jag slita det sista på de gamla skorna med sämre dämpning nu på vintern då det är (i alla fall i den bästa av världar) snö på marken, vilket ger dämpning i sig. De är slita överlag så de får snart gå i soporna vilket som. Men, det får gå så länge det går. Så är mina nya skor fräscha längre och vi slapp skruva dobbar i dem i första hand. Nu när jag har mina svarta Asics GT2000 blir jag faktiskt lite extra motiverad till att börja springa igen. Snöfallet hjälper till även det. Att vara ute och springa när snön singlar ner är otroligt härligt.

Nu ska det snart lagas mat i alla fall. Tänker lägga riskudden på axlarna och så får vi se hur resten av kvällen ser ut. Jag tror det blir en hel del vila måste jag få säga. Och så gärna ett pass till med stretch. Jag gör väl som hittils av den här sjukskrivningen och lyssnar på kroppen. Jag rör mig det jag kan och vilar när det behövs. Det brukar vara ett vinnande koncept.

Ciao.

Följ din dröm – Musikhjälpen

Även i år finns det möjlighet att ge ett bidrag via Följ din dröm till Musikhjälpen. Jag har inte blivit ombedd att skriva en text om det här. Det är alltså inte Patrik (Följ din dröms ägare) ni ska argumentera det här inlägget med. Utan i så fall med mig 😉

Jag personligen tycker att Följ din dröm dels är ett genialiskt namn, men också genialiskt på så vis att det går att applicera i varje individs vardag. Oavsett var man befinner sig eller vilka förutsättningar man har – så är det viktigt att följa sin dröm. Att FÅ följa sin dröm.
Det är ständigt många orättvisor runt om i vår värld. I skolan, i vården, i barnomsorgen, inom rättsväsendet och överallt där människor måste samlas och komma överens. Det sker hemma på våra gator, ute på stan, i Sverige. Men också i resten av alla orter i hela världen. Och just på grund av det kan man ju många gånger känna att det är för övermäktigt att ens börja skänka pengar eller på andra sätt engagera sig.

Det går inte att rädda alla, men alla kan göra någonting. Lite klyschigt va? Men visst är det sant?!
När det kommer insamlingar likt Musikhjälpen är det inte helt ovanligt att människor gör just det där som annars är så svårt; man samlas och kommer överens om att det behövs ekonomiskt stöd i en viss situation. Många gånger med väldigt gott resultat. Det blir ju lite utav en punktinsats. Just nu fokuserar Musikhjälpen på: ”kampen för att ingen ska behöva fly undan klimatet”. Vill du vara med på denna ”fokusvecka”?

Jag skulle önska att du gick in på Följ din dröms länk för bidrag till Musikhjälpen.
Du kan skänka så lite som 25 kronor och det är oerhört smidigt.
Ett exempel är att Följ din dröm har en grupp på Facebook som heter Träning och kost. Om ALLA i den gruppen skulle ge så lite som 25kr, så skulle vi få ihop 547 400 kronor. Tänk om det kunde vara möjligt. Och tänk om fler utanför gruppen också hittade till Följ din dröms insamling. Jag skulle vilja kunna sitta och se hur siffran på pengasumman ökar redan under kvällen.
Så som sagt; är du med? :)

Kram/ Sara

Tänka efter i förhand

Tänka efter i förhand

Det var inte så här jag tänkte mig att min blogg här på Följ din dröm skulle vara. Jag hade velat få dela med mig av min träningsglädje så här på amatörnivå. Jag ville dela med mig av härliga berättelser från mina löparrundor eller pass på gymmet. Jag ville få dela med mig av mina resultat och visa er hur stor makt man faktiskt har över sin kropp. Nu har det väl inte riktigt blivit så eftersom jag haft många förkylningar och på andra sätt inte har mått så bra på sistone. Träningen har fallit bort många gånger, trots att det är vad jag brinner allra mest för.
Jag hade precis kommit igång med gym tillsammans med en kollega och börjat känna mig på väg tillbaka. Men så var det som att kroppen började prata med mig och stramade till nacken på mig till något oigenkännligt.

Det är mycket fokus kring träning och kost. Båda är viktiga delar för en god hälsa. Däremot skulle jag vilja lägga till stretch/avslappning och massage till det här. Det är bitar som jag själv slarvar med något oerhört. Rätt pinsamt då jag bland annat driver företag som massör. MEN… Ändock! Ja. Precis. Jag är bara en människa och oavsett utbildning eller bakgrund kan man glömma bort hur man tar hand om sig själv. Min förhoppning är att jag inte ska behöva belastas med så mycket för att jag hamnat där jag är just nu. Jag förstår själv att det blivit knas och jag är väldigt ynklig just nu. Så… Vi behöver egentligen inte gnugga in det i ansiktet på mig så mycket mer.
Nu har jag i alla fall haft nackspärr sedan i måndags. Lite för länge egentligen. Jag har varit spänd i axlarna lite för länge till att börja med. Det började redan där,kan man väl säga. Idag gick jag i alla fall på massage. Jag skulle givetvis ha gått INNAN jag fick nackspärr. Nu gjorde jag inte det. Men jag gick idag. Jag ska även kolla schemat och boka in minst en tid till.
Så. Nu kör vi på gör om – gör rätt.

Umgås med nära och kära. Göra sånt man mår bra av.
Yoga, avslappning, stärka kroppens muskler, gå på massage.
Fylla kroppen med näring och ge den sömn.
Jag har varit där! Det var en fantastisk känsla att ha ett sånt flow i vardagen.
Jag ska tillbaka. Det går. Jag måste bara börja inifrån.

Andas. Snart kommer mina största kärlekar hem. Mannen och sonen.
Riskudde upp på axlarna och så får vi se vad som orkas med. Att skriva det här inlägget har dödat min nacke en aning så ni får läsa med andakt 😛

Var rädda om er
Kram

 

 

avslappning