En bit av himlen

En bit av himlen

Nu är vi äntligen här. I Hemavan, en bit av himlen. Mannen har redan hunnit ta sig två svängar upp för en av backarna med stighudar under skidorna. Jag väntar till imorgon och jag tänker åka lift. Det finns som ont om stighudar för snowboard. Jag siktar på att skaffa en splitboard eller snöskor inför en framtida topptur. Sist plumsade jag med snowboardskorna och ja… Det var tungt. Det finns ett inlägg om det om du bläddrar bakåt i min blogg.

imageOm du undrar var snön håller hus så har en stor del av den landat inom Storuman kommun vill jag lova. Otroligt vackert. Och ganska orättvist.

Den här helgen blir full av mys i tjocksockarna i härliga soffor. Sonen har mer böcker än kläder med sig och vi har redan hunnit läsa ett par av dem. Jag är inte så pigg så mitt fokus ligger just på att vila. Men Följ din dröm gör att jag lätt kan göra det med stil.

image

Vi är på Hemavan fjällstation. Bästa stället i världen. Mannen friade en bit härifrån och vi gifte oss här på fjällstationen.

image

Jag sover alltid så bra här så det är något jag ser fram emot. Förutom det har de (i alla fall under högsäsong. Det kommer vara lite skillnad den här svängen, men vi får det nog bra i alla fall) en otroligt härlig frukostbuffé där min viktiga havregrynsgröt finns med. Dessutom fantastiskt goda middagar med mycket grönsaker och andra tillbehör. Jag är i en uppbyggnadsfas eller vad vi ska kalla det. Jag är trött helt enkelt. Att få komma hit. Andas fjäll, äta gott och sova är precis vad som behövs.

Nu ska jag vila tills det är middag och så väntar en myskväll här på gården med mannen och sonen.

(mer…)

Varför är träning så jobbigt!?

Jag får ofta mina djupaste stunder när jag är ute och går och delar tankar med min sambo, på den senaste promenaden  började vi dra i tråden: varför den stora massan tycker att träning är något som är jobbigt, gör ont och är ett straff (på samma sätt som de också tycker att hälsosam mat är ett straff). 

Det känns som om det finns en föreställning om att man måste ”blöda” för att träning ska vara effektivt, det känns också som om man har så höga krav att man måste bänka 100kg första gången man går till ett gym, eller springa milen när du knappt ens varit utanför dörren på flera år.
Varför är vi så rädda att börja från början? När man lär sig gå börjar man med att lära känna sin kropp, hasar kryper och står först, innan man tar det första steget – och även då kan man inte gå så långt itan ett, två steg är fantastiskt bra! Det är så du ska tänka med din träning, det finns så många nyanser som du kommer upptäcka om du bara låter kroppen anpassa sig till den rörelse du gör. Snart kan du göra flygande armhävningar med klapp över månen!
Men börja i rätt ände! Börjar man i fel ände och tror att man är en superman så kommer man tappa sugen, skada sig eller helt enkelt bara tro att man är helt otränad/hopplös osv.
Frågar du Lance Armstrong hur han lärde sig att cykla så gjorde han på exakt samma sätt som alla vi andra, pappa höll i cykeln bak, gav några ord som uppmuntran och släppte taget.
Ta bänkpress till exempel, för att lära dig att bänka 100kg börja med stången, i Smith maskinen, som är lättare och du kan alltid vinkla bak krokarna om du håller på att tappa. Lägg på mer vikter och bygg upp styrka, sedan kan du prova bänken, minska vikten för nu måste du balansera också. Bygg upp, säg till dig själv att du klara det här – och gör det!
Träning behöver inte vara tråkigt, hemskt eller blodigt allvar, men det behöver vara utvecklande, strävan efter att förbättra sig om än med en tillagd viktplatta på 1,25kg  så är det vinsten i din dag! Orka några meter till, öka takten ett snäpp. Där har du nyckeln till framgång!
När man ändrar inställning till träningen kommer andra delar av ens liv färgas av denna nya tro på en själv, ett större tålamod infinner sig och man kan lita på att andra människor är mitt uppe i sitt egna så behöver man inte ta illa upp för allt som händer. Man slutar vara ett offer för allt som händer en och börjar bli bossen i sitt egna liv!

Första dagarna på nya dieten

Nu har jag snart anpassat mig till den nya dieten, jag har fått friare händer än tidigare och fått en total på all mat (utom frukost) som jag själv väljer när och hur mycket jag ska äta utav. Så jag äter potatis, kyckling, broccoli och grönsaker, delar upp det här i lunch runt 12 och ett mål kl 16, sedan tränar jag och äter efter träningen.

Kosttillskott har jag inga förutom BCAA  och jag äter omega 3 och multivitamin. Nä ni läste rätt, inga whey-produkter, inget kasein, ingen gainer eller fettförbrännare – bara god mat med stor del grönsaker och massor med vatten! Under tidigare dieter har jag haft en uppsjö av proteiner och kolhydrater som skall intas i pulverform, sedan PWO och BCAA och CLA och fettförbrännare och ZMA osv osv, det enda det förbränner extra så är det min plånbok, nu ser jag snabbare resultat än vad jag gjort någonsin, det endast på mat – riktig mat!

Träningen går finfint och jag spenderar en del tid på min tävlingssatsning, det tar en del planering, tid i promenadspåret, matlagning, gymmet och på löpbandet där jag HIIT:ar efter varje pass. Men det känns ändå som om det har effekt, jag ser inte det själv men andra börjar kommentera att de ser skillnad. Jag försöker mest undvika vågen och måttband och foton tills varje lördag då jag mäter, väger och fotar mig. Trust the process. Att gå och väga sig varje dag är mest stressande och motivationsdödande.

Mina tävlingar som jag anmält mig till är Sweden Grand Prix och Tyngre Classic 3 som båda går i april, ca 80 dagar kvar nu och jag kommer uppdatera hur det går här på bloggen. Grenen jag ska tävla i är Bodyfitness i korta klassen och mitt personliga mål är att komma till final – givetvis tränar jag för att bli så bra jag kan bli, men jag är medveten om att jag ställer upp mot folk som hållit på med det här mycket längre än vad jag gjort. Det värsta man kan göra är väl att gå in och tro att man ska vinna hela skiten och bli besviken och inte kunna unna sig att man gjort en otrolig prestation.

 

Följ mig gärna på instagram @petitezzer och min andra blogg petitezzer.blogspot.se

 

 

 

 

 

 

 

Uppehåll i bloggandet – ny tävlingssatsning & Hitbrazilinspiratör

Uppehåll i bloggandet – ny tävlingssatsning & Hitbrazilinspiratör

Hej hopp, jag får börja med att be om ursäkt för uppehållet, det har varit fullt upp med nytt jobb, tävlingssatsning och allmänt mycket att stå i.

 

Jag har börjat jobba som webbadministratör och butiksansvarig så det har varit en hel del att göra och lära sig, nu känner jag mig mer varm i kläderna! Är ni nyfikna på vad jag jobbar med så kan ni kila in här: www.nylandersmattor.se

Jag har även fått ett hedersuppdrag att vara inspiratör för Hitbrazil – på min instagram @petitezzer lägger jag upp inspiration för alla som älskar träning

 

Förra året gjorde jag även min debut i bodyfitness på Ahlströmmerpokalen där jag placerade mig 6:a i min klass. Jag är nöjd men nu blir det att fokusera och ladda om så att jag blir ännu bättre! Nya tävlingssatsningar i April (skriver om det i nästa inlägg)

Ahlströmmerpokalen

Ahlströmmerpokalen

 

Mina mål för 2016 är att ta min fitnessatsning till ny nivå och gå ut ur min komfortzon, med en ny coach och ett tävlingsteam som jag kallar familj känns det helt annorlunda den här gången.

När allt man behöver är en kram

Jag vill bara börja det här inlägget något i den här stilen… Jag är ingen psykolog/terapeut. Det här inlägget handlar om ett ämne som känns väldigt aktuellt i vår tid. Det här fenomenet att bli väldigt trött. Det här att jämföra sig med andra och kanske framförallt visa ett exempel på vad vår nya bloggvärld är kapabel till.
Just eftersom jag i mångt och mycket är en lekman (heter det lekman? Annars kan vi säga amatör) inom det här området så skulle jag kunna säga hur tokiga grejer här som helst. Det farliga när man bloggar är just att man kan påverka andra. Det fantastiska är också; att man kan påverka andra. Vi kan använda Internet till att peppa och motivera varandra. Följ din dröm har en fantastiskt fin grupp på Facebook som heter Träning och kost. Vi kan hjälpa varandra. Nu har jag som sagt fått möjligheten att blogga på den här plattformen. Det här är en bit av vad jag skulle vilja använda den till…

Jag fick inspiration att skriva ett sånt här inlägg eftersom jag har haft den turen att jag haft förstående och lyssnande människor runt mig. Särskilt på sistone. Jag har också, som jag kommer nämna även senare, fått läsa en hel del kloka ord – bland annat på Internet. Jag själv är i en väldigt trött period just nu och det här inlägget blev inte klart i en handvändning, det vill jag lova. Vad jag nu bara skulle önska, är att om Du sitter där ute… Du som också är trött. Som kanske inte hunnit få intrycket av att det finns fler än du som är trött. Du är inte ensam och det tycker jag vi skulle ha varit bättre på att förmedla.
De tankar jag kommer dela med mig av är sådant som vuxit fram under så väl min undersköterskeutbildning, som hälsopedagogbildning, med arbetsliv på det. Det är också tankar som jag rätt och slätt delar med mig av som medmänniska. Det är ett ganska långt inlägg. Men jag hoppas att det ska gå bra i alla fall.

Visst blir man väl galen ändå av att behöva börja om från början? Egentligen oavsett vad det handlar om skulle jag väl vilja säga. Det där att bygga upp någonting som plötsligt faller omkull så pass att man helt enkelt får börja om igen, eller bara låta skiten ligga…

En fördel när man tvingas backa är i alla fall att man kan sätta upp nya mål och i bästa fall även få en nytändning. Det är även så jag helst hanterar en platå inom exempelvis styrketräning – som jag brinner mycket för.
Alltså att man, när det plötsligt börjar gå för tungt eller utan resultat; backar lite.
Kanske att man minskar lite på vikterna (läs; bördan, för att kunna applicera bredare) en period.
För att sedan eventuellt kunna öka igen och allt eftersom ta sig förbi den där platån.
Rent generellt för min egen del brukar det helt enkelt vara just så att jag ofta kommer tillbaka lite-lite starkare när jag
till slut kämpat mig tillbaka efter en sjukdomsperiod. Det är som att vilan jag tagit under exempelvis; förkylningen – bara har gjort att jag fått en lite påtvingad men ack så välbehövlig vila. Många gånger kan man ju också härleda den där förkylningen till att man sovit dåligt, stressat mycket och ätit dåligt. Exempelvis.

Min sjukdomsperiod nu med ont i nacke, axlar och såväl insida som utsida av resten av kroppen har även den ett ganska tydligt ursprung. Det är ingenting jag tänker gå in på särskilt mycket i den här bloggen då det egentligen är ganska oväsentligt i sammanhanget. Däremot kan förmodligen både du och jag vara eniga om att ett problem kommer fortsätta vara ett problem, tills dess du lokaliserar det och tar bort orsaken till problemet. Det är ju rätt jobbigt… Då måste jag ju rent
anstränga mig och kanske faktiskt erkänna för både mig själv och andra att jag inte är ”perfekt”. Trots att man egentligen vet att det där med ”perfekt” är ett ganska diffust begrepp. Och att om det nu går att kalla en människa för ”perfekt” eller ”inte perfekt” så skulle vi alla, ursäkta mig för det här, klassas som ”inte perfekta”. Sedan kan man också vända på det hela och säga att ALLA ÄR ”perfekta”. Att de där bitarna som jag personligen ser som brister, inte nödvändigtvis behöver bli något problem i mitt liv. Så länge jag kan se det som en del av mig, vilka jag antingen accepterar som de är – eller övar upp till önskat resultat. Nu under min sjukskrivning har jag helt enkelt gjort mitt bästa, efter förmåga. Jag har INTE känt mig ”perfekt”. Samtidigt får jag vara lite snäll med mig själv och inse att min kropp faktiskt helt har reagerat som den bör och att det nu bara är för mig att lyssna på den. Och vi är inte riktigt överens än, så att säga. Jag har fått ok från sjukgymnasten att träna 3 gånger i veckan för att stärka kroppen på nytt. Så, efter förmåga försöker jag nu att komma tillbaka. Långsamt. Här är det små resultat som kommer räknas.

När yttre faktorer påverkar ens mående har man inte alltid så mycket att säga till om.
Det kan vara rent omöjligt att förutspå dem och det bästa är ju om man inte ständigt går och väntar på dem.
Jag har haft rätt mycket tid när jag varit hemma. Dagar då jag orkat med och faktiskt även innan det blev så att jag fick stanna hemma har jag funderat över vad som egentligen känns som allra tyngst. Jag har suttit med den listan och klurat på vad som skulle kunna göra någonting för mig i de här olika situationerna. Vad krävs för att jag ska få må bättre, liksom?

Jag kan också känna jag får bättre förståelse för mina känslor och stressorer om jag ser dem uppradade på ett papper.
Plötsligt är de ute i ljuset och man kan äntligen göra någonting åt dem. Många gånger upphör de vara ett problem när jag ser det skrivet.
Det här fungerar inte alltid så bra då man är mitt uppe i någonting och jag har faktiskt fått hjälp vissa gånger med att formulera mig. Men jag personligen har gjort så här under i alla fall ett par-tre år och jag lyckades fortsätta även nu.
Min egen lista är för tillfället nästan avbockad nu. Jag vet inte riktigt hur bra allt kommer fungera eftersom jag fortfarande är hemma sjukskriven. Jag är bara lagd lite så att jag gärna vill ta mig framåt. Jag är å ena sidan rätt bra på att älta saker… Men så har jag den där sidan då jag precis som jag gjort skriver ner mina problem och så möjliga lösningar på dem. Och det är den sida jag har att tacka när jag tar mig ur den här enorma svackan. Listan kommer att fyllas på allt eftersom igen och frågan är om den någonsin kommer vara helt tom. Enligt mig gör det ingenting att man har punkter man behöver kämpa kring. Det är vad som kallas ”livet”. Problemen kommer när punkterna är för många i relation till den kraft som finns till för att hantera dem.

Livet går upp och ner. Man är inte alltid glad. Allting går inte alltid ens väg. Ens vardag flyter inte alltid på precis som man helst önskat. Det här vet vi nog allihop. Men visst tusan glömmer man bort det emellan åt? (För att inte tala om när kroppen rent utsagt skiter i vad du tycker och tänker. En person som kämpat sig fram tills dess denne inte tar sig upp ur sängen på morgonen har inte valt det själv. När det gått så långt kan man inte längre säga åt personen i fråga
att det bara är att skriva en to-do-list, att rycka upp sig eller bara sluta vara så trött. Då krävs det mer hjälp än så.)

För mig blir det bara extra svårt när det är mig själv det gäller. Jag kan fylla andra med råd upp till öronen och berätta för dem hur fullkomligt normalt det är att ha en sämre dag. Eller att det är helt okey att känna för att ”bara låta skiten ligga” när man varit med om väldigt tunga upplevelser. Jag kan berätta hur viktigt det är att man tar hand om sig själv och att man ska be andra om hjälp när det är tungt. Att man bara är en människa och faktiskt inte orkar med precis vad som helst. Däremot är jag inte alltid lika bra på att överösa mig själv med sådant. Även det kan jag tänka är ganska vanligt. Det är lättare att ge andra rådän att ta tag i sitt eget. Eller vad känner ni?

Jag har haft sånt flyt att jag fått springa över artiklar, böcker och annat. Eller att jag pratat med nära vänner på sistone som verkligen bekräftat att många faktiskt, hur dumt det än må låta, vill höra att andra också stöter på patrull i sin vardag. Just den där känslan av att ”Phu, vi är flera” – som är en kommentar ur just en bok jag läser.
Visst kan det vara trevligt att höra om sina vänners middagsbjudningar, semesterresor och familjeliv. Men risken finns att det man får ta del av många gånger är just den gladare versionen av vardagen. Trevligt – som sagt, men vi har alla våra brottningsmatcher och vi bör påminna oss om det. Vi bär alla runt saker i våra mentala ryggsäckar som vi kanske inte plockar upp och visar allmänheten. Det är både hälsosamt och trevligt att få såväl dela som ta del av det glada i våra liv. Däremot finns det alltid en risk att man på riktigt tror att allas liv är ”perfekt”. Man gör sig inte själv en tjänst genom att dra slutsatsen att alla andra alltid har solsken i sitt liv.
Hör du dessutom till de som scrollar bland dina vänners statusar i sociala medier, lägger ihop allas helgprojekt och sedan undrar varför du inte hunnit lika mycket – som de gjort tillsammans? Ja, jag tror inte du är ensam. Risken finns att dina vänner gör likadant, förutom att ditt helgprojekt är vad de är stressade över.
Jag personligen tycker om plattformer som Facebook, Instagram och hela bloggkulturen. Jag har varit aktiv i olika forum så länge som Internet funnits. På riktigt alltså. Jag uppskattar det till den mån att jag känner mig hedrad över att få ta del av andras vardag. Däremot får man aldrig sluta vara lite lagom kritisk till det man läser.
Livet är inte ”perfekt”, trots att filmer, böcker, nära och kära – men också offentliga personer, som idag är ett allt vidare begrepp – gärna ger sken av att det är just vad det är.

Nu ska jag avrunda och som avslut skulle jag sedan vilja citera från en låt av Pink som jag gärna tar till då det känns som att livet kommer med lite för hårda utmaningar och så hoppas jag att vi tillsammans i en pakt kan bestämma oss för att våga berätta, i alla fall för någon, när livet blir för tungt. Även att vi påminner oss om att så väl vi själva som våra medmänniskor kommer ha de där tunga dagarna då vi uppför oss som skit.
Men allt vi egentligen skulle behöva – är en kram.

”Where there is a flame
Someone’s bound to get burned
But just because it burns
Doesn’t mean you’re gonna die

You gotta get up and try
And try and try”

Kram/ Sara